sunwedge

Det kan nästan vara lite meditativt att sitta vid en golfbana i skuggan under ett träd.

Den sista golfdagen sken solen så mycket den orkade.
Jag och Pekka spelade ihop.
Trevligt sällskap.
Jag gick på 130 slag och Pekka på 111.
För min del betydde det bara 14 poäng, men för Pekka med sina 19 i hcp så blev det 21 p.
Det säger en del om hur pass svår banan var.
Tur att jag för andra gången denna vecka blev bjuden på öl för att han inte passerade damtee på utslaget.

Vad hade jag då lärt mig under den här veckan...

Tja, att man spelar golf som man lever: smackar på med drivern och ser till att komma långt och rätt med full styrka, sen gäller det att ha ett bra närspel som samlar ihop allt i slutet och ser till att man går i mål.
Safea är inte min grej.

Jag har fått bra mycket bättre självförtroende i golfen.
Här höll jag inte på och larvade och ömkade mig alls.
Bunkerslag skulle inte bara vara upp över kanten, här tar man i och ser till att man kommer upp och ut samt åt rätt håll. Även om det gällde att slå sig rätt upp tre meter.

Står det något i vägen så spelar man över det. Inget tramsande runt.
Försöker man så går det oftast vägen: fjösar man så kostar det bara slag.

Och slutligen att man tar hellre en dropp-plikt än att man börjar chansa på att det kanske går att spela sig ur den omgivande terrängen. Är bollen ospelbar så är den.

Och gå alltid på toa när du ser den - det kan vara 11 hål till nästa gång. Blott svenska banor svenska skogar har. Man kan inte kissa bakom en palm.
Det står nämligen en tunisier som säljer hittebollar bakom varannan palm.

Ja, ni, det här var en annorlunda upplevelse som jag inte ångrar.
Vad blir det härnäst?
Egypten, Thailand eller en förlängd weekend på Irland.

Tee på hål 13. Över ravinen lite på sniskan, eller småfjösa - det är bara att välja.






Golf är så underbart när himlen är blå och solen skiner och bollen landar på green med sikte på flagg. Här green på hål 12.



















Kanske inte så att jag log när jag la mig här, men jag log desto mer när jag spelade mig därifrån.

På onsdagen hängde regnet i luften redan när jag vaknade.
Vi hade ofta ösregn på nätterna och mer eller mindre molnigt på dagarna.
Afrika är ett regnigt ställe.

Jag hade hunnit spela tre hål när det bröt lös.
Himlen öppnade sig!
Jag rullade in vagnen under ett olivträd och själv kröp jag upp under ett av solskydden vid herrtee.
Åskan slutade aldrig mellan blixtarna.

När det lättade lite fortsatte jag spela.
Åskan och blixtarna fortsatte.
Kanske inte så lämpligt att vara på en golfbana då, men jag räknade ut att vädret befann sig 3 kilometer bort. Lugnt.

Som en blöt säl brakade min golfkompis Pekka ut på banan - vi hade gått om varandra på morgonen, men fick nu sällskap resten av ronden, vilket var trevligt.
Och det var behagligt tomt på banan.
Banpersonalen gillade tydligen inte vädret.

Ett par gånger kom ovädret tillbaka och vi sökte skydd så gott det gick.
Jag var ju inte så lite skitig när jag kom ner till klubbhuset igen.
Tror aldrig min bag och mina headcovers kommer bli torra igen.
Inte jag heller.

Men dagen bjöd i alla fall på tre par och en boogie, trots allt, och 18 poäng.
137 slag säger något om vädret.

Nästa dag gick jag själv igen.

Banarbetarna fortsatte att göra mig galna med sin totala närvaro.
De hade toppdressat greenerna med centimetertjockt lager av ökensand - som om inte alla dessa bunkrar skulle räcka. I'm Queen of Sand!

Tantkaravanerna står på green och sopar. Utom när arbetsledaren lämnar dem en stund, för då sätter de sig i en bunker och pratar: mitt i detta försöker jag spela golf!
De struntar blankt i mig. de tycker inte heller att jag ska ta någon hänsyn, så till slut blir jag van och bankar på.
Greenkeeperna försöker charma mig med sina tandlösa leenden. Lastbilarna står gärna på tomgång och kollar in den stora vildsinta blonda.

Personalen är i övrigt jätterara. Master Caddien förvarar min bag på banan över natten och tålmodigt petar de i bollautomaten med ståltråden som hänger på högersidan, eftersom alla mina tockens alltid fastnar.

Vi gillar dock inte tyska golfbilsspelare och startern anförtror mig att: "De är värst, tyskarna, de saknar helt etikett!" Och vi ojjar oss ihop.

Det är lite annorlunda än hemma:

• Att bli upphunnen, kringgärdad och omflugen av en bisvärm är inte det vi är vanan vid. Inga mygg å andra sidan.

• Inga ekollon, som hemma på hål 7, utan här får man kicka bort lite daddlar - som jag räknar som flyttbara föremål som inte tillhör banan.

• Spela över olivträd och fastna med bollen i en palm gör jag inte hemma.

• Doften av Rosmarin och Salvia, blandat med solvarma pinjer och blommande Nerium, det laddar mina själsliga batterier.

Det är inte heller inte för inte som banan heter "Panorama Court": utsikten är fantastisk.

Jag spelar banan på 130 slag. Inte bra, men kul. 21 poäng kändes dock som mycket fler.

Hålkanterna kanske inte är de skarpaste. Ibland följde koppen med upp när man lyfte flaggan. Man vet å andra sidan var man har hålet om man inte flyttar det för ofta.

















Ja, inte missar vi Röd Tee heller även om markörerna inte är så märkvärdiga: två träbitar funkar bra.

 

Plötsligt så ser jag att greenen är full av folk. Pilen pekar på flaggan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag får håla utan att de ens tänker annat än att jag ska klara mig på halva green.

Flaggan på skarven, mittemellan tanterna.

Den andra dagens spel fylldes av banarbetare.
Överallt.

Hade kanske inte börjat dagen så lysande. Valde att skylla på alla gräsklippare, traktorer och lastbilar som snurrade på och runt banan.
När jag kommer på hål 4 - ett par 4 på 334 meter - får jag syn på att det står en hel karavan på green när jag närmar mig. Greenen är sandtäckt och det står två handfullar med tanter och sopar. Och inte flyttar de sig heller.

Det var som en golfvariant av fältskytte: "Fältskjutning omfattar skjutning på korta tider mot i terrängen, på varierande sätt, anordnade mål. Skjutningen utförs i patruller. Förflyttning mellan målen sker i regel till fots.
En fältskyttetävling går ut på att med så många skott som möjligt träffa alla figurer."
Ni fattar, va!

Först försöker jag vänta.
Men de envisas med att vinka fram mig.
Jesus, de fattar ju inte att de leker med döden - jag är ju helt vild, opålitlig och spastisk ute på banan. Lätt vindögd också.
Så det slutar med att jag får spela in mig, trots att de fortfarande står på green och sopar.

Förutom dessa stressövningar så var jag nöjd med vissa bitar av mitt spel: driveslagen gick rakt och fint och närspelet var helt okej. Det var fairwayspelet som fallerade.
Lite som det vanliga livet utanför golfen: jag smackar på med drivern så det sjunger om det, satsar på att komma så långt det går, sen får jag springa ikapp mig själv och samla ihop närspelet för att håla.

Dagens stolthet var hål 8, ett par fyra på 215 meter, med brant uppförsbacke sista hälften. En backe fylld med bunkrar på bägge sidor.
Där låg jag på green på tre och två-puttade. Då tjoade jag lite etikettsbefriat. Och gubbarna i buskarna nickade godkännande.

Spelade hål 13 och framåt med Pekka, en finsk pensionär med ett hcp på 19. Mycket trevlig man.

Hela dagen strålade solen, men med spf 30 på nosen och tre vattenflaskor i bagen går det utmärkt att spela i värmen.
Men det tog på krafterna.

På de två sista hålen var jag ordentligt trött, det är två riktigt långa hål: 17 på par 4/269 meter och sista som är ett par 5 på 474 meter.
Dock riktigt nöjd med mitt utslag på sista - även om resten sen både bokstavligt och bildligt gick åt skogen, pinjeskogen.
Det är siktet som brister när jag blir trött.

Lite lustigt att att notera är att en av banarbetarna kom och gav mig tillbaka en av mina bollar idag. Hur visste han vad jag hette?

Ja, så har man lyckats med det: två gånger vilse på en golfbana.
Första gången var när jag missade hål 6.
Tyskarna var i vägen när jag spelade ut på hål sju. Det talade jag om för dem.
Då frågade de varför jag inte spelade hål 6.

Så då gjorde jag det *skäms*

Andra gången kan jag inte inte riktig förklara vad som hände. Gick vilse i någon dogleg. Typ.
Spelade hål 13.
Gick till nästa tee: tyckte att jag kände igen mig.
Även greenen var välbekant.
Sen var det jättejobbigt, för alla andra tee hade jag redan spelat på... LOST!

Så det var bara att lomma tillbaka och leta reda på tee no 14 och spela som folk igen.
Så går det om man inte har någon banguide.
Eller lokalsinne.
Kvinnor med PMS har sämre lokalsinne - det förklarar allt.

Det var tomt på banan. Klart lågsäsong.
Startern tyckte att det var helt okej att jag gick ut ensam.
Hela tiden blev jag upphunnen av tyskar i golfbilar som spelade mig i hälarna.
När jag skitförbannad släppte igenom dem så log de brett, och sen fick jag stå och köa i väntan efter dem!

Det var en känsla att spela utomlands.
Att spela upp sig i ett olivträd är något häftigare än i en svensk björk.
Kryddofterna sveper över banan.

Banan var kuperad. Fairwayen var kuperad. Bunkrarna var kuperade.
Banan var klart spännande att spela. En klar utmaning.
Som jag spelade den var banan 12 km.

Puttern var rykande het! Få gånger gjorde jag mer än tvåputtade.

På sista hålet var jag otroligt trött. Ett par 5, som i min vård förvandlades till ett par sjuttiofem. Eller nått.
Jag gick banan på 133 slag - det är illa, men jag var nöjd ändå. Tja, 13 poäng är ju inte mycket att hänga i julgranen, förlåt julpalmen.

När jag kom in talade jag om för Master Caddien att jag hatade golf.

Vi kom till Tunisien mitt i natten.
Somnade som en sten kl 0400.
Så nästa dag var minst sagt seg.
Trots tröttheten så greppade jag p-wedgen och puttern och tog mig en promenad bort för att kolla in golfbanan.
Syftet med min resa var ju att spela golf, sola och sova.

Stadsdelen El Kantaoui vill gärna hålla en golfprofil - även om man inte lyckas fullt ut.
I rondellen utanför huvudingången tronar ett jättelikt golfset.
Kan ju inte ta miste på att man är på rätt väg.
Insåg att det inte alls var så nära mellan mitt hotell och banan som jag uppfattade det på nätet. Med bagen skulle det bli taxi nästa dag.

Jag hade bokat in mig på den banan som heter "Panorama Course". Den andra "Sea Course" öppnar först den 1 oktober. Och genom stängslet kunde jag ana att det bl a berodde på att den banan är vattensjuk fram tills dess.
Panorama är en par 72 banan på 4787 meter från röd tee. Herrarna får 5630 meter slaglängd. Sanningen var mycket mycket längre.

Checkade in.
I och med det så var det helt okej att träna lite och bekanta sig med klubbhuset.
Jag stannade och puttade och chippade i en och en halv timme på ett nästan folktomt område. Inte högsäsong precis.
Jag såg några strögolfare ute på banan.

Måste tillstå att det kändes spännande och faktiskt lite nervöst att strutta omkring själv på en främmande golfanläggning.

Efter en stund satt spelet riktigt bra.
Vädret släppte några regndroppar på mig då och då. Men man är ju härdad svenska.

Traskade hem igen och somnade framför poolen, trots att det var mulet.
Drömde att banvärden - min vanliga hemmabanvärd - bad mig kliva av banan för att jag störde med mina snarkningar.
Kul att vakna till av sina egna ljud där man ligger på rygg som en strandad val på solsängen vid poolen.
Tur att man är gammal nog att överleva sånt.

Klubbhuset från bansidan

Det finns alltid fler sätt att se på saker och ting.

Spelade tävling igår igen.
Det gick jättebra.
Jag hade tio poäng mer än för exakt ett år sedan. En förbättring med, vad jag tror, är 350%.
Finemang!

Nästan alla driverslag lyckades jag smacka på ordentligt. Satt bra där.
På fairway gick det väl hyfsat, några dåliga slag kan jag ju erkänna, men det mesta var ju bra.
Inspel och putt flöt.
Jag spelade nog samtliga av banans bunkrar - åtminstone en på varje hål. Men slog upp mig direkt.
Spelade inte bort mer än en handfull bollar. Inte så mycket vatten som out-slag.
Ja, jag är faktiskt nöjd.

Vi hade trevligt i bollen också. Vår bollkapten spelade som en gud - ett otroligt föredöme. Han hade börjat spela 1989, vid fyllda 40, och var nu en stabil spelare med ett underbart självförtroende. Han visste hela tiden att han skulle sätta sina slag. 7,5 i hcp.
Jag blev hans fan.
Han slutade trea i tävlingen med två unga grabbar framför sig. Grabbar som skulle kunna vara hans sladdbarn.
Respekt.

Golf är märkligt:
Tittar jag i scorekortet får jag ju mest ont i magen.
Jag har höjt mitt hcp igen.
35,4.
Snart har jag väl 36+ igen.
Men känslan i kropp och själ var en helt annan.

En sak var dock inte bra.
Det var känslan som välde över mig på sista hålet.
Smackade på med drivern och jag såg bollen högt och långt mot kvällshimlens rosa palett.
Låg liiite snett i utslaget.
Då såg jag bilen.
På bråkdelen av en nanosekund hade min hjärna gjort en ganska avancerad matematisk beräkning.
Helvete!
Bilen kommer oförskräckt in i min bollbana!

Jag hörde ljudet när bollen träffade.
Så förbannat genant.
Satte händerna för ansiktet och blundade hårt.
Ville sluta existera. Bara dö.

Bilen tutade och passagerarna vinkade glatt åt oss.
Vi pratade hålet ut om vad vi egentligen hörde.
Om jag verkligen träffade bilen.
Eller om jag slog ner i asfaten framför.

De måste haft leasingbil.


Epilog:
Resultatlistan kom på mailen, idag onsdag: jag kom inte sist! Bara det var ju helt underbart!

Bara tränat idag.
Dagens tema var "bollträff" och "vända upp".
Jag hade med mig 5 klubbor och så puttern - jag ville ju inte riskera att få lust på en rond och stå utan puttern.


Sen slog jag en massa 50-bollarshinkar över rangen:

•    1 hink med järn 9:an - Klubban som aldrig sviker. Som en barndomskamrat som hänger med i livet.
•    1 hink med järn 7:an - Förra sommarens stora kärlek, som nu kan strejka och ställa till svartsjukescener ute på banan.
•    1 hink med p-wedgen - Mmmm... min trogna älskare som kan allt och gillar att visa det.
•    1 hink med hybriden. Bagens bångstyriga pubertala yngling: när det passar går han spikrakt 150 meter. Men för det mesta hänger han i bagen och halvsover med headcovern långt nerdragen.
•    1 hink med drivern - som en äkta man som kan slå spänstiga långa slag med potens, men som bara inte gitter för att man vill så mycket.

Det var då jag upptäckte vad som egentligen konstrar.
Förutom att jag slappar i greppet när jag blir trött och tappar riktningen på väg ner ur bakswingen,när jag ska träffa bollen, så är det bollplaceringen.
Sablar, den hade jag inte tänkt på.
Ja, egentligen är det precis tvärt om: jag har tänkt en massa på den. Lyssnat på folks goda råd. Och någon cm höger eller vänster om mitten hade plötsligt blivit decimetrar.
Att min kropp alltid ska överdriva!

Jag upptäckte att sjuan, inte femman, fungerade bäst för mig som "mittklubba". Sen bara två centimeter mer höger ju högre klubba... 9.... P... och drivern som de säger framför vänsterhälen.
Hybriden hittade jag aldrig stilen på.
Men järnen flög som med änglavingar över rangen.
Viskade för mig själv "Swingaigeeeenom, vändupp...Swingaigeeeenom, vändupp!"
När jag bara la bollen rätt så flöt det andra också.

Nu ska jag jobba så på rangen. Sen ska jag försöka öka hastigheten i swingen.
men först hitta en lätt, lekfull, bollträff.
Automatisera. Automatisera. Jag ska inte behöva tänka på grunderna.
Så det är bara att nöta tills de sitter.
I gympan säger vi 2000 gånger.
Det låter ju lite simpelt: det motsvarar väl 400 hinkar bara. Och säj 5 hinkar varje gång... så blir det 80 träningstillfällen.
Tja, då är man lite bättre om två år då?! *suckar*
Sen kan man ju börja nästa steg: sikta! *suckar mer*

Stod in de nya skorna.
Vet ni, det är ett rent helvete att vara tant och fått Liktornar.
Undrar ni vad det är, så är det förhårdnader pg av tryck.
Undrar ni hur det känns, så går det utmärkt att tejpa fast ett häftstift på utsidan av bägge lilltårna. Glöm för all del inte att vända piggen in mot tån!
Dra på ett par nya skor på detta.
Jag är en kärring!

Så jag tränade ett tag i strumplästen och sen i mina gräsliga Foppatofflor.
Slängde strumporna när jag kom hem.
Skorna kommer bli kanon när vi vant oss med varandra.

Ovan dessa enorma bunkrar, vida som om de flugis hit från Sahara. Naturligtvis la jag mig mitt i en av dessa kratrar, precis efter ett mycket irriterande flerslags lövskogsbesök efter utslaget.
Bunkern var så stor att jag spelade mig ut ur den med ena hybriden.
Sedan valde jag att fortsätta att utforska den svenska lövskogen.
Fairwayen på bilden visade sig inte ha ett dugg med mitt spel att göra.


Förstår inte vad som händer inom mig ibland.
Har spelat riktigt gröndjävligt uselt i en vecka si så där... men ändå så var det helt underbart att spela idag.
Jag har visserligen inte presterat mer än 22 poäng (11 ut och 11 in) under dagen.
Men i dag var det skit samma.
Det var ju så himla roligt att spela!
Jag ångrar inte för ett ögonblick att jag skippade Tjejmilen!

Lindö GKs bana var kanonkul att spela. Dit ska jag åka igen.
Trots om det var dyrt.
450 kronor suger.
Men faktiskt vill jag för första gången om en 18-hålare säga att banan var prisvärd.
Det går ju att åka hit nästa sommar när Huvfudstaden har sommargreenfee på alla sina banor.

Banan var inte alltid snäll: mycket illvilligt vatten och bunkrar stora som om Sahara hade flutit in över Vallentunaslätten.
Fairwayen var dock mjuk som Vollsjö trätofflor, om ni minns reklamen.
Greenerna såphala och styggt ondulerade.

Spelet gick upp och ner: som att cykla i schweiziska alperna, kan jag tänka mig.
Även om jag skulle vilja spela mer likt skånska slätten: jämt, böljande och fantastiskt vackert.

Vi spelade på 4 timmar och tio minuter.
De två singelhcp-valparna hade tydligen hört talas om mig, så de hade ställt en förfrågan om att få gå själva. Glatt kunde jag traska ut till dem och meddela att vi absolut tyckte detsamma.
Så vi fick en egen lite boll, väninnan och jag.

Hårda vindar i byarna.
Nu har det mojnat, men när vi spelade så låg det säkert på 15 sekundmeter i byarna.
En massa sekundkilometer, kändes det som.
Jag är ju ett kanonbra vindfång så jag höll på att tippa när jag stansade.
Solen sken genom molnen och jag är lite rödmosig.
Jag kunde gått 18 hål till om det bara var orken det hängde på, men jag var riktigt hungrig och kunde dräpt en älg. Eller två.

Dödsstöten kom på hemvägen.
Vi passerade Barkarby så jag kunde få köpa mitt resefodral som jag behöver inför resan, samt två tröjor som jag verkligen behövde. Det är ju lika tomt i mina garderober som i mina medsystrars.
Men vi gjorde tre stora golfbutiker och provade allt från kläder till klubbor.
Jag förälskade mig i Callaways damklubbor som var så lättslagna och gick att få i herrlängd med seniorflex, dvs mitt mellan herr- och damregular i skaften.
Det var den riktigt hårda golfrundan.

Så nu sitter jag här och skriver önskelista till tomten... "Snäla TOMten, min mama behöver verklgn ett set Callaway X-22 med herr, seniorflex, skaft. Du kan skicka dem redan inan jul."
Själv har jag inga pengar till mer golfgrejer.
Sluthandlat.
Det börjar nämligen vara sluthandlat i matbutikerna också.
Köpstopp både i tekå och livsmedelssektorn.


Förresten är det bara jag som slår av naglarna när jag spelar golf?
Slår av dem djupt ner så jag blir av med tum- och pekfingernaglarna lite då och då.
Samma snärt får jag när jag klipper med sekatör utan handskar.
Vibrationsskador?

Jag blir så ledsen på mig själv!

Jag HÖJDE mig i går. 35.2 för min usla insats!
Hade inte ens det i åtanke.

Mycket som jag inte har i åtanke...
I huvudet överhuvudtaget.
Hur kan jag ens tänka tanken att jag ska springa tjejmilen idag när jag varit uppe och kastat upp all gårdagsmiddag i natt, jag är småsnorig och knappt kunde stödja på vänsterfoten när jag kröp ur sängen.
Ändå så stod jag där och borstade tänderna kl halv sju i morse och funderade över dagens kommande lidanden.

Det sitter hur långt inne som helst att hoppa av när jag sagt något.
Ett löfte är ett löfte, även om det är till mig själv.
Men nu blir det så.
Även om jag skäms som en hund över att inte fixa en Tjejmil i år.
Men jag tappade hela sugen när alla andra i laget hoppade av under förra veckan.

Så nu är väninnan och jag på väg till Lindö GK, hon med sina nya 32,5 i hcp (hennes prestation i går) och jag med mina nya 35,2 ska terrorisera två stackars singelhandicapare kl 09:52.
Som om jag inte mådde illa innan!

Men skam den som ger sig: bryt ihop och kom igen!

Summa från dagens övningar:

Resultatlistan har inte kommit ut, men av eftersnacket att döma så är jag inte sist i alla fall.

Har tävlat på hemmaklubben idag.
Det gick i alla fall bättre än i går.
Och jag höll humöret uppe hela ronden i dag med.
Så jag är nöjd.

I morse var jag motstulen, självkänslan i botten.
Jag fyllde på bagen med alla klubbor som skulle kunna tänkas fungera.
Till slut hade jag 13 klubbor av helt olika märken, flex och längd.
Mina nybörjardamklubbor blandade med de herrklubbor som jag spelar på.
Och min putter.

Intressant att märka att det var faktiskt mina herrklubbor som gick bäst. Trots att de är väldigt styva.
Så nu vet jag att det inte är klubborna det beror på.
Ett tag var jag inne på det. *no*

Det viktiga för mig i dag var att hitta tillbaka till slagen. Våga slappna av lite igen.
Jag gjorde absolut inget superresultat, men 12 poäng på 9 hål är bra mycket bättre än 17 på 18.

I morgon ska jag springa Tjejmilen.
Men jag vet inte om jag har lust - alla andra från jobbet har hoppat av och jag känner mig lite snorig.
Det sistnämnda brukar inte hindra mig: men det känns som om jag behöver något att skylla på.
Söndagen ska vara full av sol och väninnan frågade om jag ville spela en 18-hålare i morgon.

Jag bestämmer mig när jag vaknar i morgon bitti.

Golf är ju trots allt kul!



Epilog:
Jag blev 12:a av 15 damer. Inte sist!
Och 10 av oss stackare, vi höjde våra hcp - två stod kvar och stampade - och tre sänkte sig rejält. Så det var ju inte bara jag som deppade.

Puttävlingen låg inte ute till beskådan, men det gick väl lika där. Jag hade 46 puttar på 46 hål. Retsamt, det som brukade vara min starka gren, men nu är hålen för små och jag är för feg.

Jag kan verkligen inte spela golf.
Helt otroligt så dålig jag är just nu.
Fattar inte vad som händer!

Ändå är det kul!

Har tävlat med jobbet idag på Salems GK

Jag vann visserligen "Längsta Drive" på hål 17, men det berodde enbart på att ingen annan låg på fairway.
Det är så man vinner den utmärkelsen med ett slag på 160 meter.
Det där är ungefär som när jag brukar vinna i biljard för att den andre skjuter ner den svarta bollen.
Men jag är ändå hur glad som helst.

Sen att jag kom sist med mina sketna 17 poäng är något mellan mig och mina klubbor. Vi ska pratas vid om saken.
De är nog lite hårda emot mig.
Jag är naturligtvis jätteledsen och skäms något så förtvivlat över mitt dåliga spel.
Det kan jag inte annat än erkänna.
Jag hade mardrömmar om mina sämsta slag i natt - sen gick jag ut och förverkligade samma sak på banan.
Är det inte typiskt!
(Varför varför varför händer inte sånt när man har heta sexdrömmar?)

Men jag är samtidigt glad över att vi hade kul i våran "miffoboll".
Och stolt över min superkollega som tog "närmast flagg" och stolt över min superchef som spelade kanon och missade dagens seger endast p g av särskiljningen: ettan hade lägre hcp än henne. Det blir ju så när han hade 8,4 och hon 35,5.
Vi var så bäst, vi i "miffobollen"!

Jag hade visserligen gärna fått whiskeyflaskan vid prisutdelningen, men samtidigt så är jag så glittrande glad över att jag vann en hylsnyckelsats! Det har jag länge önskat mig en egen!
Det är vi kvinnor som behöver bra verktyg.

I morgon är det tävling igen. Ska vara där i tid och träna.
Golf är en märklig sport: hur kan jag haft en kul dag när jag helst skulle vilja spola ner mig på toa för att jag är så besviken på mitt spel.
Ett sport för psykdårar: är man inte innan så blir man under gång.
Typ.

Jag älskar att hata golf!

Äntligen höstrean.
Som jag har väntat.
Som mina fötter har väntat.
Äntligen ett par riktigt bra golfskor!

Jag har sneglat på dem länge: ett par Ecco i skinn som kostade en halv förmögenhet.
Med ett bra pris och ett presentkort som jag fick när jag kom tvåa i stegtävlingen på jobbet i våras, så har de inte kostat mig mer än en kvarts förmögenhet. Men fortfarande en stor slant.

Nu står här bredvid mig: ett par Ecco Casual Cool i svart och väntar på att bli ingådda.
Och det blir de inte under helgens tävlingar: i synnerhet inte i morgon på Salems GK - jag ska ju gå säkert hundra mil då.
Och golfskor går man inte in hemma.

Så här ser de ut, men som på lilla bilden: svarta.

Framemot tvåtiden hade det slutat regna.
Trots att jag hatar golf så bestämde jag mig för att hasa ner och spela.

Behövde frisk luft och motion.
Hade haft en adrenalinstinn förmiddag som dock ledde till att mot att jag efterskänkte en skuld på 780 kr fick ta över Xets putter. Helt okej. Vad gör man inte för en bra golfklubba?
Mer värd en ett X.
En putter kan i alla fall uppföra sig. *no*

Så jag travade ner och spelade extrem nybörjargolf.
Första ronden gick jag med ett par och deras kanske trettonåriga dotter.
Pappan var heltrist.
Mamman sa hela tiden till dottern att det var bra att hon hade mamman.
Dottern var en trevlig prick .
Tänk att pappan inte kunde ta att dottern gjorde par på sjuan, när pappan och vi andra hade boogie.
Jag tyckte flickan skulle göra "jag-är-så-bäst-för-jag-och-inte-ni-hade-par-dansen".
Såg att hon gärna hade gjort det, men...
Så små män kan vara. Både här och där.

Jag spelade uselt idag också.
Förmiddagsilskan störningssände.
Gick ändå ett varv till med ett trevligt par jag spelat med förr.
Fast sen slutade dagen med ett par på sista hålet - DET har jag aldrig gjort förrut!
Det kändes bra.

När jag gick hem så halade jag upp scorekortet och räknade.
En skitdag som denna hade jag ändå gått rundan på 45 slag och 18 poäng.
Då blev det genast en mycket bättre dag.
Tror att detta faktiskt är en riktigt bra dag.

Nu kan puttern och jag göra vad vi vill i resten av vårt liv.
Såg på nätet att vi är ju faktiskt jämnåriga, puttern och jag.

Bryt ihop och gå vidare!

Arnold Palmer och den putter som defenitivt förekommer i hela artikeln.

Just nu ska allt vara ekologiskt, så även golfbollar. Här ser vi legoproduktion av en skitboll.
Bollen på bilden har absolut med artikeln att göra.












I går så skrev tidningarna: "Sista sommardagen, passa på att sola en sista gång!".
Så jag löpte från jobbet som en hind och stod i duggregnet på banan redan strax efter klockan två.

Jag var sliten och trött och irriterad. Haft en riktigt ansträngande arbetsvecka. Visste att jag hade en jobbig uppföljning på ett gammalt privat-projekt framför mig på lördagen.
Inte ätit mer än bullar och tre chokladbitar under hela dagen.
Ur form på alla plan med andra ord.

Kanske inte så förnuftigt att spela i det läget - men å andra sidan så vet jag ju att kroppsaktivitet och dagsljus bryter ner stressorer och adrenalin. Och det behövs!

Första ronden började fel. Jag gick ut ensam:

När jag kommer fram till första tee står det tre herrar och letar bollar.
Innan jag ens hunnit ta på mig handsken eller göra mig i ordning så börjar de frenetiskt vifta igenom mig.
Först försökte jag skaka på huvudet - för jag var ju inte alls klar.
Men de ger sig inte.
Okej, tänker jag, och vinkar tillbaka.
Döstressad -  på golfbanan har jag ingen stresstolerans alls.

Självklart lägger sig bollen i vassen i sidovattenhindret. Kunde gått dit och droppat med en gång, utan att slå.
När jag kommer fram så säger de att de spelar vidare och jag har inget annat säga än att jag kommer ikapp sen och le snällt mot dem.
Jag får snällt stå där vänta när de spelar inspel och green och... *gäsp*

När jag kommer fram till nästa hål är de fortfarande på tee.
Jag väntar.
De slår ut.
Jag väntar.
De letar bollar.
Jag väntar.
Jag slår ut och min förbannade boll försvinner i ruffen hur jag än letar.
Droppar och går vidare.

När jag kommer fram till nästa hål är de fortfarande på tee.
Jag väntar.
De slår ut.
Jag väntar.
De letar bollar.
Jag väntar.
De skriver scorekort på green.
Jag väntar.

Så här håller det på.

Bakom mig har jag under tiden fått en fyrboll som står och trycker på.
Jag kan ju inte förena mig med dem, de är ju redan fyra, och släppa igenom verkar inte snabba någons spel.
Och surgubbarna gör inte en ansats till att släppa i mig i sin gubboll.
Bara det gör mig ilsk.
Inte bara det. Bland annat det.

Så här håller vi på.
Gubbarna vimsar runt runt runt.
När en av dem flyttar den liggande flaggan på green genom att sparka den med foten ökar mina svordomar både till antal och till volym.
Jag upplevde dem som tre åldrade nybörjare, men erfarenheten säger att hade jag kollat deras hcp så hade de säkerligen legat på runt 25. Det verkar alla ha som spelar med sina närmaste vänner.

Tröstade mig med en smörgås när jag kom in.
Regnet kom bara i skurar så det var spelbart.

Även nästa rond blir jag själv.

Första hålet är jag på green på två. Sen valsar jag omkring med puttern. Streck.
Nästa hål ligger jag i bunkern vid green på två. Sen gräver jag gropar i sanden. Streck.
Hål tre funkar nästan, en boogie i alla fall.

Sen händer det otroliga:

Jag slår mitt livs bästa driverutslag på hathålet nr 4!
Fortfarande efter träden, mittemot MUAn ser jag att den ligger i luften. Rör sig framåt. Kanske 2,5 meter över marken.
Den har passerat 150 meters märket då.
Det betyder att den efter 150 meter inte har landat. Kanske inte vid 160 heller.
Lägg sedan rull på det.
Där tappade jag den med blicken.

Efter att ha just avverkat 12 skithål så blev jag så himla glad! Riktigt strålade glad!

När jag kommer fram är bollen borta.
Försvunnen!
Sen letade jag i mer än de tillåtna 5 minuterna.
Jag frågade bollen bakom också när vi möttes på nästa hål.
Ingen har sett den bollen!

Det där var ett hårt slag (alla kategorier).
Deppar.

Jag får väl bära med mig i hjärtat att kan jag slå så där en gång så kan jag göra det igen. Att det där bara var det första av många många ännu bättre slag.

Men just nu är det bara depp - jag ville ju VETA hur långt det var.

Valde att strecka det hålet, hade ju ändå inget scorekort att bry mig om.

Sen blev det två boogie på raken.

På sjuan så tramsade jag bort mig, som vanligt när jag är ofokuserad.
Jag slår ut och lägger mig i skogskanten bredvid green.
Ska slå med p-wedgen, men fastnar i en litet nyfött träd och kommer 30 cm.
Då blev jag så heligt förbannad, så jag återplacerar bollen och lägger den direkt i koppen.
En bortschabblad birdie.
Inte ens värd paret eftersom jag fuskade.

Par på åttan.
Boogie på nian.

Hatar golf!
Ska aldrig mer spela golf.
Gick hem åt, duschade och somnade tungt strax efter åtta på kvällen.
Arg arg arg!

Nu sitter jag och ser att det klarnar efter nattens skyfall.
Kanske ska packa vagnen och traska ner och gå ett par varv?

Golf i gott sällskap är aldrig fel.
Faktum är att jag spelar bättre ihop med de som är duktiga och ödmjuka.
Att spela med en partner är som att segla ihop.
Bara en häftig förälskelse eller ett långt stabilt förhållande som överlever golf och sjöfart.
Sen finns det de, som några av mina golfväninnor, som är duktiga på att peppa och stötta. Det är också en styrka.

I onsdags fick jag äran att gå med två av klubbens engelsmän och en semestrande österrikare. Alla tre mycket duktiga och rutinerade spelare. Jag tror bägge britterna är singelhandicappare och österrikaren hade 13, men spelade på 10 just nu, anförtrodde han mig.
Ni förstår, man vågar inte annat än att spela hyfsad golf i det sällskapet.
Samtidigt så var de omhändertagande och förlåtande.

Resultatet blev i alla fall: 51 slag och 14 p. Och det var så mycket bättre än jag spelade i söndags. För i söndags var det riktigt botten!

Golf är verkligen upp och ner.

Eller som den nyblivna klubbmästarinnan sa till mig när jag grattade henne i efterskott: "Golf är ingen idrott - det är en drog!".

Nu har jag bestämt mig!

Snart åker jag till Tunisien och spelar golf i en vecka.
30° grader i luften och 25° i havet.
För det är jag värd.

Jag och mig själv en vecka på lyxigt hotell. Jag som inte ens gillar lyxiga hotell.
Men den här gången ska det vara så.
Jag ska softa, måla tånaglarna och bara vila upp mig.
Funderar över texten "Rum med connecting door på förfrågan." Kan man bestämma sig för det när man kollat in grannen?

Allt ser bra ut på bild. Undrar om alla rum ser ut så här.
Finns nackdelar också... Minibaren måste man hyra för 70 sek/dag. Var ska jag ha mitt mineralvatten och min sittapåbalkongenöl? Eller hyr man och har fri bar? Märkligt.

Hotellet har solterrass med solstolar, parasoll, två poolområden och en stor fin trädgård... låter helt okej. Duger för mig.
Jag har gjort nått som jag avskyr: jag har beställt halvpension. Men jag ser faktiskt fram emot att kunna komma hem, duscha och klä om och rinna ner och allt är klart.

Personerna på bilden har ingenting med min resa att göra.
















Jag ska boka fem dagars spel på golfbanan utanför hotellet, en PAR 72- 6045m bana. Ser fin ut på hemsidan.

Jag har redan planerat...
Första dagen ska jag bada i poolen, stå på rangen en stund och nosa runt lite på golfklubben.
Sen ska jag gå 18 hål varje dag.
Hotellfrukost. Behöver jag säga något mer?
Sen till banan.
Ska ansöka om en tidig boll varje dag: jag spelar något mindre dåligt om jag fått sova ordentligt och går ut på morgonen.
Sista dagen ska jag bara softa.


Golfpropriserna är humana. Man kanske kan terrorisera någon stackare en lektion. Han behöver ju inte träffa mig igen. Om jag inte träffar bollen. Något annat än bollen vill jag heller inte träffa.

Banan ser helt okej ut, det var mitt golf-pro hemma som rekommenderade just Tunisien,

Dags att börja ladda och jobba undan på jobbet. Jag har köpt långtidsmat åt akvariefiskarna idag. Passet vet jag ungefär var jag kan ha gömt.
Vaccinationer har jag.

Något mer?