sunwedge

Jag blir så ledsen på mig själv!

Jag HÖJDE mig i går. 35.2 för min usla insats!
Hade inte ens det i åtanke.

Mycket som jag inte har i åtanke...
I huvudet överhuvudtaget.
Hur kan jag ens tänka tanken att jag ska springa tjejmilen idag när jag varit uppe och kastat upp all gårdagsmiddag i natt, jag är småsnorig och knappt kunde stödja på vänsterfoten när jag kröp ur sängen.
Ändå så stod jag där och borstade tänderna kl halv sju i morse och funderade över dagens kommande lidanden.

Det sitter hur långt inne som helst att hoppa av när jag sagt något.
Ett löfte är ett löfte, även om det är till mig själv.
Men nu blir det så.
Även om jag skäms som en hund över att inte fixa en Tjejmil i år.
Men jag tappade hela sugen när alla andra i laget hoppade av under förra veckan.

Så nu är väninnan och jag på väg till Lindö GK, hon med sina nya 32,5 i hcp (hennes prestation i går) och jag med mina nya 35,2 ska terrorisera två stackars singelhandicapare kl 09:52.
Som om jag inte mådde illa innan!

Men skam den som ger sig: bryt ihop och kom igen!