sunwedge

Om en kvart åker jag hemifrån.
Mot döden.
Hela underkläder - i fall jag hamnar på sjuk- eller bårhus.
En värktablett i fickan.

Ätit massor.
Druckit massor.
Som man ska.
Så nu är jag livrädd att behöva en toa mitt i eländet.
21000 löpare ger gröndjävliga toaköer.

Jag ser ut som komåhjälpmigådö.
Även om solen tagit en del i sommar så är inte bjärtgrönt min färg.
Kommer att se ut som ett trafikljus redan efter 100 meter.
Röd och grön.
Med ett par traktordäck runt magen.
Fattar inte vad jag har gett mig in på. Igen.
Hur kunde jag för ett ögonblick glömma hur trött jag var förra året.
Och då hade jag tränat innan.
Och en massa procent av den här kroppen har aldrig sprungit.
Helt ny.

Döden kommer närmare... Alternativet var skammen att hoppa av och det är ett öde värre än döden!

Epilog:

Jag överlevde!
Nu sitter jag nystretchad och nyduschad mitt i natten och är snuskigt nöjd med mig själv.

Ingen tid att skryta med - jag tog det lugnt, låg hela tiden under min prestationsnivå för att jag inte vågade tro på att jag kunde klara livhanken.
Gick massor.
Flåsade aldrig.
Kondisen höll utmärkt - vore det för den så kunde jag fortsatt en runda till. I alla fall nästan.
Ingen mjölksyra.
Hälen höll så länge skorna var på.
En elak gammal jumsksträckning hojtade dock på hjälp sista kilometrarna.
Den enda träning jag haft sedan ett år är lite simning och en massa golf.
Golfen räddade min kondis!

Mår jag så här i morgon (och kan stödja på hälen - den bultar lite irriterande just nu) så blir det golf på eftermiddagen!

Just nu - innan jag känt efter - så känner jag mig rätt peppad inför Tjejmilen.

Min tid?
Jag gick på 1.23.33. Vilket jag absolut är nöjd med efter de förväntningar jag hade på mig själv.
Visserligen en av de 600 sämsta kvinnorna - men det kan jag ta!
Förra året sprang jag på 1.10.nått.
Det är lustigt: de som fäller dumma kommentarer ang tider, de springer aldrig själva.

Det gör ju jag! *kaxar upp mig*


PS Jag är tamigsjutton "pretstaionshypokondriker"