sunwedge

Sedan igår ligger mina nya klubbor och väntar på företagspostterminalen i ett par kilometer hemifrån.
Det är inte mycket service nu för tiden.
Fast om man tar med i beräkningarna att jag läste fel på avin från början och läste Arlanda, så är jag ju ändå en vinnare.
Fyra kilo golfklubbor ligger där och längtar efter mig.
Eller om det kanske är tvärt om.
Jag hoppas jag slipper enkelriktad kärlek den här gången.
Vi ska ju ingå någon slags partnerskap, klubborna och jag.

Jag har hunnit spela lite i alla fall på senaste tiden: jag var dels ute i fredags - tog faktiskt ledigt för att få ner mängden stresshormon i kroppen. Det har varit en tuff månad. Och dels var jag ute med en god vän och spelade i söndags.
Vill ju inte påstå att jag uppförde mig som om jag någonsin spelat golf förr någon av dagarna.
Kämpar hårt med en massa saker i svingen som bara måste fungera bättre.
Och då glömmer jag att sikta.
Samt lite andra grundläggande saker, som att träffa bollen till exempel.
Jag är så disträ just nu att jag borde ha namnskylt runt halsen.

Min lilla hemmabana har fått vintergreener.
I år spelar vi banan tvärt om.
En temporär tee nära green och vintergreen nära vanliga tee.
Som en ny bana.
Jättekul även om hålen blir något kortare än vanligt.

I helgen drog Vintertouren igång.
Jag jobbade så jag missade första gången.
Men sen blir det i ur och skur om jag inte har någon mycket viktigare för mig.
Jag kan inte komma på många saker just nu som kan vara viktigare,

Mina nya klubbor ska inte spela ute i vinter: de ska få gå med mig på kursen jag anmält mig till under våren.
Inomhus!
Nu ska jag plåga mina Teitleist - de ska få veta att de lever. Man ska inte vara så styv i skaftet om man ska umgås med mig. Då får man tåla konkurrens av de nya snygga förlåtande Callawayherrarna!

Åh, så jag längtar efter dem!
Nu när jag har halva sängen ledig så kan de ju få ligga där.
Herrbesök kan väl logera i gästrummet.
Det är ju faktiskt en fråga om prioritering.

En golfklubba kan man alltid lita på.