sunwedge

Grisen på bilden, som jag traditionsenligt snott på webben, har ingenting med mina medspelare i bollen att göra. Däremot så påminner han mycket om mig och mitt golfspel för dagen!

Idag fyllde mitt Gröna Kort precis ett år.
Hurra!
Vi har haft rätt kul ihop, kortet och jag, under året som gått.
Med blicken i backspegeln så måste jag säga att vi förtjänat varandra.
För det är väl i nöd och lust som det gäller i golf också?

Idag har jag tävlat årets sista "riktiga" tävling på hemmabanan.
Arton hål och kanonstart klockan nio.
Så, trots middag och vin på lokal i går, var det bara att bita ihop och snubbla upp när väckarklockan ringde efter bara fem timmars sömn.
Tryckte ner kaffetermosen i bagen och mig själv ner i understället.

Jag gick ut hårt: en vackert slag som satte sig perfekt mitt i det första vattenhindret med en bildskön vattenkaskad.
Jävlar!
Dropp.
I vattnet igen.
Dropp.
I vattnet igen.
Plockade.
Streckade.
Surade.
Tog flaggan åt de andra.

Hål två.
Bollen gick 8 meter åt vänster.
Vi fick alla leta i hösthöggräset.
Slog ut mig.
Slog mer.
Och mer.
Grävde i leran.
Streckade.
Underläppen darrade.
Tårar i ögonen.
Ville gå hem.
Aldrig mera golf.
Hatar verkligen golf!

Par på hål tre.
Golf är förresten ett himla kul spel, har jag nämnt det?
Sen rullade det.
Upp och ner - blandade par och boogies och streck.
Ibland var jag sketabra.
Ibland var jag sketadålig.
Leran sprutade i varje duff.

De senaste veckornas tumult gör det svårt att fokusera.
Det är ett himla spring i mitt huvud.
Det finns de som borde vara trötta av allt springande där inne.
Jag är trött på att det inte görs annat än springs.
Handla människa!

På prisutdelningen så gick det upp för mig att jag hamnat sjua, och det på särskiljning - den andra damerna hade lägre hcp. därför blev de femma resp sexa.
Då kände jag mig plötsligt nöjd!
När det slog mig att alla andra har spelat så mycket längre än jag och att mitt Green Card faktiskt bara är en liten ettåring som nyss börjat tulta: då kände jag mig sketanöjd!
Så där nöjd som det är lite förbjudet att vara om man inte vunnit.

Det har ju hänt en hel del under det här året. Jag kan inte annat än säga att jag gått framåt.
Då ska man vara nöjd.
I morgon när jag vaknar har jag 31,6 i hcp.
Jag får förlikas med tanken.

Nu är det lite vila innan Vintertouren tar vid.