sunwedge

Det finns alltid fler sätt att se på saker och ting.

Spelade tävling igår igen.
Det gick jättebra.
Jag hade tio poäng mer än för exakt ett år sedan. En förbättring med, vad jag tror, är 350%.
Finemang!

Nästan alla driverslag lyckades jag smacka på ordentligt. Satt bra där.
På fairway gick det väl hyfsat, några dåliga slag kan jag ju erkänna, men det mesta var ju bra.
Inspel och putt flöt.
Jag spelade nog samtliga av banans bunkrar - åtminstone en på varje hål. Men slog upp mig direkt.
Spelade inte bort mer än en handfull bollar. Inte så mycket vatten som out-slag.
Ja, jag är faktiskt nöjd.

Vi hade trevligt i bollen också. Vår bollkapten spelade som en gud - ett otroligt föredöme. Han hade börjat spela 1989, vid fyllda 40, och var nu en stabil spelare med ett underbart självförtroende. Han visste hela tiden att han skulle sätta sina slag. 7,5 i hcp.
Jag blev hans fan.
Han slutade trea i tävlingen med två unga grabbar framför sig. Grabbar som skulle kunna vara hans sladdbarn.
Respekt.

Golf är märkligt:
Tittar jag i scorekortet får jag ju mest ont i magen.
Jag har höjt mitt hcp igen.
35,4.
Snart har jag väl 36+ igen.
Men känslan i kropp och själ var en helt annan.

En sak var dock inte bra.
Det var känslan som välde över mig på sista hålet.
Smackade på med drivern och jag såg bollen högt och långt mot kvällshimlens rosa palett.
Låg liiite snett i utslaget.
Då såg jag bilen.
På bråkdelen av en nanosekund hade min hjärna gjort en ganska avancerad matematisk beräkning.
Helvete!
Bilen kommer oförskräckt in i min bollbana!

Jag hörde ljudet när bollen träffade.
Så förbannat genant.
Satte händerna för ansiktet och blundade hårt.
Ville sluta existera. Bara dö.

Bilen tutade och passagerarna vinkade glatt åt oss.
Vi pratade hålet ut om vad vi egentligen hörde.
Om jag verkligen träffade bilen.
Eller om jag slog ner i asfaten framför.

De måste haft leasingbil.


Epilog:
Resultatlistan kom på mailen, idag onsdag: jag kom inte sist! Bara det var ju helt underbart!