sunwedge

Nästa dag gick jag själv igen.

Banarbetarna fortsatte att göra mig galna med sin totala närvaro.
De hade toppdressat greenerna med centimetertjockt lager av ökensand - som om inte alla dessa bunkrar skulle räcka. I'm Queen of Sand!

Tantkaravanerna står på green och sopar. Utom när arbetsledaren lämnar dem en stund, för då sätter de sig i en bunker och pratar: mitt i detta försöker jag spela golf!
De struntar blankt i mig. de tycker inte heller att jag ska ta någon hänsyn, så till slut blir jag van och bankar på.
Greenkeeperna försöker charma mig med sina tandlösa leenden. Lastbilarna står gärna på tomgång och kollar in den stora vildsinta blonda.

Personalen är i övrigt jätterara. Master Caddien förvarar min bag på banan över natten och tålmodigt petar de i bollautomaten med ståltråden som hänger på högersidan, eftersom alla mina tockens alltid fastnar.

Vi gillar dock inte tyska golfbilsspelare och startern anförtror mig att: "De är värst, tyskarna, de saknar helt etikett!" Och vi ojjar oss ihop.

Det är lite annorlunda än hemma:

• Att bli upphunnen, kringgärdad och omflugen av en bisvärm är inte det vi är vanan vid. Inga mygg å andra sidan.

• Inga ekollon, som hemma på hål 7, utan här får man kicka bort lite daddlar - som jag räknar som flyttbara föremål som inte tillhör banan.

• Spela över olivträd och fastna med bollen i en palm gör jag inte hemma.

• Doften av Rosmarin och Salvia, blandat med solvarma pinjer och blommande Nerium, det laddar mina själsliga batterier.

Det är inte heller inte för inte som banan heter "Panorama Court": utsikten är fantastisk.

Jag spelar banan på 130 slag. Inte bra, men kul. 21 poäng kändes dock som mycket fler.

Hålkanterna kanske inte är de skarpaste. Ibland följde koppen med upp när man lyfte flaggan. Man vet å andra sidan var man har hålet om man inte flyttar det för ofta.

















Ja, inte missar vi Röd Tee heller även om markörerna inte är så märkvärdiga: två träbitar funkar bra.