sunwedge

Detta är inte en stämningbild från min hemmabana i november. Detta är en bana som kommer att vara nära mig i mars. Helt otroligt! Kolla så vackert det är, som ett vykort (Ops! Det är nog ett vykort.)

Idag kastade jag mig hem från jobbet och vidare ner på golfbanan med pen-bagen på ryggen.
Sprang formligen igenom 2 x 9 hål i novembereftermiddagen.
Mörkret jagade mig.

Jag kan inte för mitt liv påstå att jag spelade bra. Det är mycket ärligare att säga att jag spelade uselt, så uppstressad som jag var.
Det är svårt att komma ner i varv när basfödan sedan uppstigning varit kaffe - åker väl dit om det blir dopingkontroll - och jag känt paniken komma över arbetsbördan på jobbet.
Golf brukar hjälpa mot stress, men går det till en viss gräns så stjälper golfen helt.
Jag spelar forcerat och det straffar sig alltid.

Spelade bort tre bollar idag.
En av mina bättre dagar.
I söndags, i regnet, när alla andra satt inne och kramades, slog jag bort fem bollar.
Det var så pass illa att tvåbollen bakom mig tyckte synd om mig och gav mig en boll så att jag inte skulle bli helt utan.
Det finns både fördelar och nackdelar med ett tydligt kroppsspråk.

Sen när jag kom hem och hade fått upp värmen fick jag syn på värdebeviset från tidningen Golfresan som står i vardagsrummet
Sen öppnade jag mailen och såg att de hade mailat om val av datum för ut- och inresan.
Då först fattade jag på riktigt!
Då kom tårarna.
Glädjetårarna.
Helvete! Jag ska till Sydafrika!
Det är sååååå häftigt!
Och jag fick förlänga min biljett! Fantastiskt!

I går var jag hos Golfresan på lunchen och blev fotad.
Så uppspelt som bara jag kan vara när jag är på gott humör.
Stackars fotografen fick sig sina kängor. Fast jag menade dem inte.
Tydligen blev bilderna bra ändå.
Jag vet inte jag. Det beror bara på dubbelhakornas vara och inte vara - jag själv ser ju aldrig nått annat.
Men vi hade kul.
Det kommer nog framgå av bilderna.

Så i kväll har jag handlat resehandböcker på nätet.
Tre veckor S.A. och dottern möter jag upp i Kapstaden sista veckan.
Sanslöst otroligt.
Glad så hjärtat slår volter!

Tack snälla Golfresan!

Det har tagit ett dygn drygt att landa.
Att fatta att det som hänt verkligen har hänt.

Det ringde i min privata mobil på jobbet i går.
Kan sammanfatta samtalet med att jag inte fattade någonting.
Totalt stopp.
Har väl börjat gå igång igen så sakterliga.

Det var en HIO-tävling i somras.
Jag var med bara för att man fick tre bra bollar och en golfresetidning.
Jag minns inte hur jag slog.
Vet bara att det gick uselt och var så långt från en HIO som det kunde vara.
Inget jag fäste mig vid.

I helgen låg det nya numret nere på golfklubben i ett ställ.
Snodde åt mig ett ex och tänkte flyktigt att den tidningen aldrig dykt upp.
Borde kolla upp det.
Tidningen ligger kvar i min bag.

Så ringde de från tidningen till mitt jobb.
Snabbt tog jag upp att jag inte fått någon tidning.
Men det var inte därför de ringde.
Så jag fortsatte prata om min missade tidning.
Men det var inte därför de ringde.
Sen började de prata om tävlingen.
Om att ingen av de 2500 som var med hade lyckats göra en HIO.
Inte jag heller.
Sen pratade vi om när tävlingen var.
Det hade jag också förträngt.
Någon på redaktionen bakom skrek att det var den 29 augusti.
Det stämde med min kalender.
Men det var ju inte det de ville.
De hade lottat ut vinsterna istället.
Och det kunde jag hålla med om var trevligt.

Han kämpade på där.
Jag trodde ju hela tiden att jag hörde fel.
Kunde det vara något med hans dialekt.
Föresten så hörs alla dåligt i min lilla mobil.
Funderade på att maila Nokkia om det.
Om att jag inte hörde vad han sa.
Fattade inte mycket heller.
Det tog jättelänge för honom att få mig att förstå att jag hade vunnit en resa för två.
Till Sydafrika.
Undrar varifrån hans dialekt kommer.
Inte lätt att förstå.

Jag vet att han sa att han intervjuvade mig.
Och jag tänkte att så här kan man ju inte säga i tryck.
Fast jag sa det ändå.
Pussigull.
Jag sa en massa som jag inte minns.
Vet inte om det var så förnuftigt.
Skulle skicka en bild under natten.
Alltså jag på mig, inte han på sig.

Vi har mailat tillvarandra under dagen idag.
Ska träffas och fota under nästa vecka.
Jag funderar mycket på hur man bantar 20 kg över en helg.
På Sydafrika funderar jag inte så mycket.
Jag har ju inte fattat det.
Rinde min dotter i går och sa att hon fick åka med om jag fortfarande var singel då.
Ringde idag och bad om ursäkt för att jag var så plump.
Så klart är det henne jag ska resa med och det ska bli jättetrevligt.
För vi ska till Sydafrika ihop.

Jag fattar det inte riktigt.
Säger det till alla för att jag själv ska förstå.
Men det hjälper inte.
Helt otroligt.
Vi ska till Sydafrika.
Detta är sånt som bara inte kan hända...

Jag har temporärt vatten i mina skor.

Vintergolf är geggigt och det stänker.
Men vi är några tappra som går våra rundor.

Vill bara ge er en stämningsbild från banan...

Jag tror jag hade sex par på nio hål.
Men inte en enda sketen birdie.
Nu höjer vi ribban!
En av grabbarna i min boll gjorde en Eagle på hål 6. Glädjen blev ju total i hela bollen! Vilken känsla.
En triangel i protokollet!
Häftigt!

Nu måste jag skärpa mig när jag spelar nästa tävling.
Jag kan ju inte ha samma tur med medspelare i bollen nästa gång: nu gick jag med tre prestigelösa mycket trevliga låg-hcp herrar.
Då spelar jag som bäst: det blir kravlöst då - alla vet att jag är sämre än dem och de förväntar sig inga underverk.
Kan ju inte ha samma tur överhuvudtaget.
Spelade egentligen som en kratta. Hade bara tur.

Hade turen att komma trea i dagens deltävling.
Kan man ha mer tur.

Hämtade ut mina nya klubbor i torsdags på företagsposten i grannförorten.
Smeker dem ömt.
Så vackra. så fina, doftar så gott, så nytt!
Chippade i arbetsrummet hela kvällen från och till.
Man kan t o m chippa med sexan. Wow!

Sjuan fick följa med ner på Rangen idag.
Fick gå två varv på banan också.
Lät den kika över bagkanten.
Men aldrig kliva ur.

Sedan igår ligger mina nya klubbor och väntar på företagspostterminalen i ett par kilometer hemifrån.
Det är inte mycket service nu för tiden.
Fast om man tar med i beräkningarna att jag läste fel på avin från början och läste Arlanda, så är jag ju ändå en vinnare.
Fyra kilo golfklubbor ligger där och längtar efter mig.
Eller om det kanske är tvärt om.
Jag hoppas jag slipper enkelriktad kärlek den här gången.
Vi ska ju ingå någon slags partnerskap, klubborna och jag.

Jag har hunnit spela lite i alla fall på senaste tiden: jag var dels ute i fredags - tog faktiskt ledigt för att få ner mängden stresshormon i kroppen. Det har varit en tuff månad. Och dels var jag ute med en god vän och spelade i söndags.
Vill ju inte påstå att jag uppförde mig som om jag någonsin spelat golf förr någon av dagarna.
Kämpar hårt med en massa saker i svingen som bara måste fungera bättre.
Och då glömmer jag att sikta.
Samt lite andra grundläggande saker, som att träffa bollen till exempel.
Jag är så disträ just nu att jag borde ha namnskylt runt halsen.

Min lilla hemmabana har fått vintergreener.
I år spelar vi banan tvärt om.
En temporär tee nära green och vintergreen nära vanliga tee.
Som en ny bana.
Jättekul även om hålen blir något kortare än vanligt.

I helgen drog Vintertouren igång.
Jag jobbade så jag missade första gången.
Men sen blir det i ur och skur om jag inte har någon mycket viktigare för mig.
Jag kan inte komma på många saker just nu som kan vara viktigare,

Mina nya klubbor ska inte spela ute i vinter: de ska få gå med mig på kursen jag anmält mig till under våren.
Inomhus!
Nu ska jag plåga mina Teitleist - de ska få veta att de lever. Man ska inte vara så styv i skaftet om man ska umgås med mig. Då får man tåla konkurrens av de nya snygga förlåtande Callawayherrarna!

Åh, så jag längtar efter dem!
Nu när jag har halva sängen ledig så kan de ju få ligga där.
Herrbesök kan väl logera i gästrummet.
Det är ju faktiskt en fråga om prioritering.

En golfklubba kan man alltid lita på.

Det var ju både uppehåll och vindstilla på Alla Helgons Dag.
Ett bra golfväder med andra ord.
Jag var ju inte enda som tyckte så, det var förvånande nog fullt med spelare ute på banan.
Kanske just vi som har för långt till käras gravar eller ingen att dela sorg med.

Första ronden gick faktiskt riktigt bra: 44 slag och 17 poäng. Nästan på mitt hcp.
Den andra ronden har jag redan glömt.
Jag blev så distraherad: eftersom det var tomt bakom blev jag medplockad i en fyrboll som femte hjulet och alla andra kände varandra väl och spelade så bra.
Då blev jag plötsligt blyg och spelade som en kratta! Sjunker väl ihop på något vis.

Efter fick jag fullt med matnyttiga råd av en kompis särbo.
Han är bra, siktar på att bli pro, så det är inga hemmasnickrade idéer han lämnar över.

Eftersom golf är golf så har man alltid en ny olat som stör.
Dagens favorit var högerbollar. Igen. Jag trodde min kropp och jag var klara med det där otyget.

Plötsligt, när jag slog ett par hinkar på rangen innan jag gick ut, så såg jag det tydligt: klubban lämnade bollen så fint, så siktat, och kom tillbaka efter bakswingen som en helt annan klubba. Vidöppen!
Ute på banan kompenserade jag med ett stängt klubbhuvud - vilket inte alls gör sig på en driver eller wedge, utan orsakar västerspel då.
Nu fick jag istället konkreta råd för att bota eländet.
Ska öva hemma i vardagsrummet.

Tänk att man aldrig kan få vara ifred för allt spök!

Väl hemma så tog jag tag i min depression och stödshoppade.
Nej, inte aktier, för det finns inget tristare.
Här stödshoppas enbart saker som gör mig glad.
Nya golfklubbor kommer att göra mig glad.
Mycket glad.
Eftersom jag har gett upp tanken på att någon ska ens minnas min födelsedag och än mindre skicka hit tomten till jul, så blev det internet istället. Jag är ju lite vis av erfarenheten. Skittomte!

Så nu är mina nya Callaway X-22 på väg hit i ett paket.
Och jag tänker öppna paketet långt före födelsedagen och mycket före jul!

Lovar att jag ska recensera dem utan och innan under vintern.
Mina gamla klubbor ska få vara "vinterklubbor" och gå med mig på VinterTouren.
Mina nya älsklingar ska få gå på kurs med mig under hela våren.
Vi tu ska bli ett.
Mr Callaway och jag.