sunwedge

Om man ger sig ut trettio personer en vacker höstnatt den sista dagen i september, för att tävla i slaggolf, vad tror ni händer då?
Ni tror säkert en massa saker.
Men att det skulle börja snöa precis till kanonstarten det kunde ni aldrig gissa!

Så nu sitter jag har med en liten whiskey mitt i natten och är kall som is: fettvävnad har nämligen sämre cirkulation än muskelvävnad. Fråga mig hur min gump känns. Och fråga mig hur det kommer att kännas att vara tvungen att dela säng med den och mina fötter just i natt.

Golfen i sig var kul.
Varsin pannlampa och en enda stackars lysande golfboll. That's All!
Å så klubbor och det andra förståss.

För att vara i mörker så är jag mycket nöjd med mitt spel.
Slutresultatet som meddelandes över varm choklad och kanelbulle gav mig en artondeplats av de 28 deltagare som kom till start.
Trots mitt nya fina handicap.
Hade jag spelat så här för en vecka sedan hade ju slutplaceringen varit bättre.
Men jag är nöjd med att i mörker harva 56 slag. Jämför att i söndags gick jag helt utan hjärna på 50 slag. Då är ju dagens resultat helt okej.

Nu är nog mitt största problem gumpen.
Gud vet var jag ska ha den i natt.

Nu är jag riktigt riktigt trött.
Lyckligt fånigt leende trött.

I går var en lyckodag. Eller ska jag vara ärlig och säga: "det har varit ett lyckodygn"!

Vi åkte ner till min hemmabana. Prognosen sa vackert väder, en härlig dag för lite golf.

Jag ville inte påstå att det gick lysande på rangen: jag var nervös över att mitt spelsällskap skulle se att jag faktiskt är en usel golfspelare. Vilket jag alltid tjatar om, men inte hade visat i verkligheten.
Sen chippade och puttade vi. Jag var verkligen hela tiden no 2. Funkade faktiskt inte alls.
Men tog det mer och med med en klackspark, jag var ju i det sällskap jag ville vara - det var det viktigaste.

Vi smet ut som en tvåboll.
Och väl ute på banan började det plötsligt flyta.
Par - boggie - dubbelboogie - boogie - par - boogie - boogie - BIRDIE - dubbelboogie...
Tog en minihatt whiskey som belöning för birdien på hål 8.
Räknade gjorde vi när vi kom hem.
Kunde ju se på scorekortet att det gått bra, men det kändes inte så där superlysande.

Men när jag viker upp scorekortet, där han räknat, tror jag inte mina ögon: 26 poäng!
Jag blev tvungen att kollräkna... herregud, det stämde ju: jag hade gått banan på 37 slag.

Så det har väl tjatats lite grann från min sida senaste dygnet: nytt hcp 31,4!

Lasse, tack för support! Du är egentligen den bättre golfspelaren av oss två. Absolut.


Idag har jag spelat två ronder. Den bästa var på 50 slag och 13 poäng (räknat på den nya slopen). Men jag är nöjd i alla fall.
Trots att jag var trött, dagdrömde och faktiskt ibland glömde att slå, och inga slag satt riktigt bra. Kom inte riktigt ihåg hur man skulle göra...


På onsdag är det "pannlampegolf" på hemmabanan. Jag ska vara utsövd och nyäten och göra mitt bästa med lampa i pannan och blinkande bollar!
Kameran ska med och rapport kommer!

Ja, du, kära vän.
Inte räckte det soliga humöret och det nya självförtroendet längre än ner till min vanliga hemmabana.

Greensome, slaggolf, tvåmannalag. Damernas avslutning.

Spelade långt under min vanliga låga nivå. Drog med mig min lagkamrat ner i golfslagsträsket också.
Vi var så missnöjda med oss själva.
På nionde hålet spelade vi bort oss totalt.
Vi hade två timmar på oss inför middagen, så vi drog på oss tagelskjortorna och piskade oss över ryggen och gick några hål till som straff.

Vad hände... Jodå, på de tre första hålen spelade vi kanon igen. Ingen tävling ju!
Jag hatar mig själv för sådant här.
Hjärnan borde in på recond. Pimpas lite.

På prisutdelningen satt vi först bara och gapade: sexa av sexton lag. Vi som var så säkra på att vi skulle kommit nästan sist.
Hade vi spelat nian också som folk, hade vi kunnat ligga typ trea.

Så nu j-lar ska här tränas!

Vintertouren nästa.
Sen ska vi ta nästa lagtävling - åtminstone på medaljplats.
Fast först ska vi tävla "pannlampegolf" och det blir en helt annan historia.

Det kan nästan vara lite meditativt att sitta vid en golfbana i skuggan under ett träd.

Den sista golfdagen sken solen så mycket den orkade.
Jag och Pekka spelade ihop.
Trevligt sällskap.
Jag gick på 130 slag och Pekka på 111.
För min del betydde det bara 14 poäng, men för Pekka med sina 19 i hcp så blev det 21 p.
Det säger en del om hur pass svår banan var.
Tur att jag för andra gången denna vecka blev bjuden på öl för att han inte passerade damtee på utslaget.

Vad hade jag då lärt mig under den här veckan...

Tja, att man spelar golf som man lever: smackar på med drivern och ser till att komma långt och rätt med full styrka, sen gäller det att ha ett bra närspel som samlar ihop allt i slutet och ser till att man går i mål.
Safea är inte min grej.

Jag har fått bra mycket bättre självförtroende i golfen.
Här höll jag inte på och larvade och ömkade mig alls.
Bunkerslag skulle inte bara vara upp över kanten, här tar man i och ser till att man kommer upp och ut samt åt rätt håll. Även om det gällde att slå sig rätt upp tre meter.

Står det något i vägen så spelar man över det. Inget tramsande runt.
Försöker man så går det oftast vägen: fjösar man så kostar det bara slag.

Och slutligen att man tar hellre en dropp-plikt än att man börjar chansa på att det kanske går att spela sig ur den omgivande terrängen. Är bollen ospelbar så är den.

Och gå alltid på toa när du ser den - det kan vara 11 hål till nästa gång. Blott svenska banor svenska skogar har. Man kan inte kissa bakom en palm.
Det står nämligen en tunisier som säljer hittebollar bakom varannan palm.

Ja, ni, det här var en annorlunda upplevelse som jag inte ångrar.
Vad blir det härnäst?
Egypten, Thailand eller en förlängd weekend på Irland.

Tee på hål 13. Över ravinen lite på sniskan, eller småfjösa - det är bara att välja.






Golf är så underbart när himlen är blå och solen skiner och bollen landar på green med sikte på flagg. Här green på hål 12.



















Kanske inte så att jag log när jag la mig här, men jag log desto mer när jag spelade mig därifrån.

På onsdagen hängde regnet i luften redan när jag vaknade.
Vi hade ofta ösregn på nätterna och mer eller mindre molnigt på dagarna.
Afrika är ett regnigt ställe.

Jag hade hunnit spela tre hål när det bröt lös.
Himlen öppnade sig!
Jag rullade in vagnen under ett olivträd och själv kröp jag upp under ett av solskydden vid herrtee.
Åskan slutade aldrig mellan blixtarna.

När det lättade lite fortsatte jag spela.
Åskan och blixtarna fortsatte.
Kanske inte så lämpligt att vara på en golfbana då, men jag räknade ut att vädret befann sig 3 kilometer bort. Lugnt.

Som en blöt säl brakade min golfkompis Pekka ut på banan - vi hade gått om varandra på morgonen, men fick nu sällskap resten av ronden, vilket var trevligt.
Och det var behagligt tomt på banan.
Banpersonalen gillade tydligen inte vädret.

Ett par gånger kom ovädret tillbaka och vi sökte skydd så gott det gick.
Jag var ju inte så lite skitig när jag kom ner till klubbhuset igen.
Tror aldrig min bag och mina headcovers kommer bli torra igen.
Inte jag heller.

Men dagen bjöd i alla fall på tre par och en boogie, trots allt, och 18 poäng.
137 slag säger något om vädret.

Nästa dag gick jag själv igen.

Banarbetarna fortsatte att göra mig galna med sin totala närvaro.
De hade toppdressat greenerna med centimetertjockt lager av ökensand - som om inte alla dessa bunkrar skulle räcka. I'm Queen of Sand!

Tantkaravanerna står på green och sopar. Utom när arbetsledaren lämnar dem en stund, för då sätter de sig i en bunker och pratar: mitt i detta försöker jag spela golf!
De struntar blankt i mig. de tycker inte heller att jag ska ta någon hänsyn, så till slut blir jag van och bankar på.
Greenkeeperna försöker charma mig med sina tandlösa leenden. Lastbilarna står gärna på tomgång och kollar in den stora vildsinta blonda.

Personalen är i övrigt jätterara. Master Caddien förvarar min bag på banan över natten och tålmodigt petar de i bollautomaten med ståltråden som hänger på högersidan, eftersom alla mina tockens alltid fastnar.

Vi gillar dock inte tyska golfbilsspelare och startern anförtror mig att: "De är värst, tyskarna, de saknar helt etikett!" Och vi ojjar oss ihop.

Det är lite annorlunda än hemma:

• Att bli upphunnen, kringgärdad och omflugen av en bisvärm är inte det vi är vanan vid. Inga mygg å andra sidan.

• Inga ekollon, som hemma på hål 7, utan här får man kicka bort lite daddlar - som jag räknar som flyttbara föremål som inte tillhör banan.

• Spela över olivträd och fastna med bollen i en palm gör jag inte hemma.

• Doften av Rosmarin och Salvia, blandat med solvarma pinjer och blommande Nerium, det laddar mina själsliga batterier.

Det är inte heller inte för inte som banan heter "Panorama Court": utsikten är fantastisk.

Jag spelar banan på 130 slag. Inte bra, men kul. 21 poäng kändes dock som mycket fler.

Hålkanterna kanske inte är de skarpaste. Ibland följde koppen med upp när man lyfte flaggan. Man vet å andra sidan var man har hålet om man inte flyttar det för ofta.

















Ja, inte missar vi Röd Tee heller även om markörerna inte är så märkvärdiga: två träbitar funkar bra.

 

Plötsligt så ser jag att greenen är full av folk. Pilen pekar på flaggan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag får håla utan att de ens tänker annat än att jag ska klara mig på halva green.

Flaggan på skarven, mittemellan tanterna.

Den andra dagens spel fylldes av banarbetare.
Överallt.

Hade kanske inte börjat dagen så lysande. Valde att skylla på alla gräsklippare, traktorer och lastbilar som snurrade på och runt banan.
När jag kommer på hål 4 - ett par 4 på 334 meter - får jag syn på att det står en hel karavan på green när jag närmar mig. Greenen är sandtäckt och det står två handfullar med tanter och sopar. Och inte flyttar de sig heller.

Det var som en golfvariant av fältskytte: "Fältskjutning omfattar skjutning på korta tider mot i terrängen, på varierande sätt, anordnade mål. Skjutningen utförs i patruller. Förflyttning mellan målen sker i regel till fots.
En fältskyttetävling går ut på att med så många skott som möjligt träffa alla figurer."
Ni fattar, va!

Först försöker jag vänta.
Men de envisas med att vinka fram mig.
Jesus, de fattar ju inte att de leker med döden - jag är ju helt vild, opålitlig och spastisk ute på banan. Lätt vindögd också.
Så det slutar med att jag får spela in mig, trots att de fortfarande står på green och sopar.

Förutom dessa stressövningar så var jag nöjd med vissa bitar av mitt spel: driveslagen gick rakt och fint och närspelet var helt okej. Det var fairwayspelet som fallerade.
Lite som det vanliga livet utanför golfen: jag smackar på med drivern så det sjunger om det, satsar på att komma så långt det går, sen får jag springa ikapp mig själv och samla ihop närspelet för att håla.

Dagens stolthet var hål 8, ett par fyra på 215 meter, med brant uppförsbacke sista hälften. En backe fylld med bunkrar på bägge sidor.
Där låg jag på green på tre och två-puttade. Då tjoade jag lite etikettsbefriat. Och gubbarna i buskarna nickade godkännande.

Spelade hål 13 och framåt med Pekka, en finsk pensionär med ett hcp på 19. Mycket trevlig man.

Hela dagen strålade solen, men med spf 30 på nosen och tre vattenflaskor i bagen går det utmärkt att spela i värmen.
Men det tog på krafterna.

På de två sista hålen var jag ordentligt trött, det är två riktigt långa hål: 17 på par 4/269 meter och sista som är ett par 5 på 474 meter.
Dock riktigt nöjd med mitt utslag på sista - även om resten sen både bokstavligt och bildligt gick åt skogen, pinjeskogen.
Det är siktet som brister när jag blir trött.

Lite lustigt att att notera är att en av banarbetarna kom och gav mig tillbaka en av mina bollar idag. Hur visste han vad jag hette?

Ja, så har man lyckats med det: två gånger vilse på en golfbana.
Första gången var när jag missade hål 6.
Tyskarna var i vägen när jag spelade ut på hål sju. Det talade jag om för dem.
Då frågade de varför jag inte spelade hål 6.

Så då gjorde jag det *skäms*

Andra gången kan jag inte inte riktig förklara vad som hände. Gick vilse i någon dogleg. Typ.
Spelade hål 13.
Gick till nästa tee: tyckte att jag kände igen mig.
Även greenen var välbekant.
Sen var det jättejobbigt, för alla andra tee hade jag redan spelat på... LOST!

Så det var bara att lomma tillbaka och leta reda på tee no 14 och spela som folk igen.
Så går det om man inte har någon banguide.
Eller lokalsinne.
Kvinnor med PMS har sämre lokalsinne - det förklarar allt.

Det var tomt på banan. Klart lågsäsong.
Startern tyckte att det var helt okej att jag gick ut ensam.
Hela tiden blev jag upphunnen av tyskar i golfbilar som spelade mig i hälarna.
När jag skitförbannad släppte igenom dem så log de brett, och sen fick jag stå och köa i väntan efter dem!

Det var en känsla att spela utomlands.
Att spela upp sig i ett olivträd är något häftigare än i en svensk björk.
Kryddofterna sveper över banan.

Banan var kuperad. Fairwayen var kuperad. Bunkrarna var kuperade.
Banan var klart spännande att spela. En klar utmaning.
Som jag spelade den var banan 12 km.

Puttern var rykande het! Få gånger gjorde jag mer än tvåputtade.

På sista hålet var jag otroligt trött. Ett par 5, som i min vård förvandlades till ett par sjuttiofem. Eller nått.
Jag gick banan på 133 slag - det är illa, men jag var nöjd ändå. Tja, 13 poäng är ju inte mycket att hänga i julgranen, förlåt julpalmen.

När jag kom in talade jag om för Master Caddien att jag hatade golf.

Vi kom till Tunisien mitt i natten.
Somnade som en sten kl 0400.
Så nästa dag var minst sagt seg.
Trots tröttheten så greppade jag p-wedgen och puttern och tog mig en promenad bort för att kolla in golfbanan.
Syftet med min resa var ju att spela golf, sola och sova.

Stadsdelen El Kantaoui vill gärna hålla en golfprofil - även om man inte lyckas fullt ut.
I rondellen utanför huvudingången tronar ett jättelikt golfset.
Kan ju inte ta miste på att man är på rätt väg.
Insåg att det inte alls var så nära mellan mitt hotell och banan som jag uppfattade det på nätet. Med bagen skulle det bli taxi nästa dag.

Jag hade bokat in mig på den banan som heter "Panorama Course". Den andra "Sea Course" öppnar först den 1 oktober. Och genom stängslet kunde jag ana att det bl a berodde på att den banan är vattensjuk fram tills dess.
Panorama är en par 72 banan på 4787 meter från röd tee. Herrarna får 5630 meter slaglängd. Sanningen var mycket mycket längre.

Checkade in.
I och med det så var det helt okej att träna lite och bekanta sig med klubbhuset.
Jag stannade och puttade och chippade i en och en halv timme på ett nästan folktomt område. Inte högsäsong precis.
Jag såg några strögolfare ute på banan.

Måste tillstå att det kändes spännande och faktiskt lite nervöst att strutta omkring själv på en främmande golfanläggning.

Efter en stund satt spelet riktigt bra.
Vädret släppte några regndroppar på mig då och då. Men man är ju härdad svenska.

Traskade hem igen och somnade framför poolen, trots att det var mulet.
Drömde att banvärden - min vanliga hemmabanvärd - bad mig kliva av banan för att jag störde med mina snarkningar.
Kul att vakna till av sina egna ljud där man ligger på rygg som en strandad val på solsängen vid poolen.
Tur att man är gammal nog att överleva sånt.

Klubbhuset från bansidan

Det finns alltid fler sätt att se på saker och ting.

Spelade tävling igår igen.
Det gick jättebra.
Jag hade tio poäng mer än för exakt ett år sedan. En förbättring med, vad jag tror, är 350%.
Finemang!

Nästan alla driverslag lyckades jag smacka på ordentligt. Satt bra där.
På fairway gick det väl hyfsat, några dåliga slag kan jag ju erkänna, men det mesta var ju bra.
Inspel och putt flöt.
Jag spelade nog samtliga av banans bunkrar - åtminstone en på varje hål. Men slog upp mig direkt.
Spelade inte bort mer än en handfull bollar. Inte så mycket vatten som out-slag.
Ja, jag är faktiskt nöjd.

Vi hade trevligt i bollen också. Vår bollkapten spelade som en gud - ett otroligt föredöme. Han hade börjat spela 1989, vid fyllda 40, och var nu en stabil spelare med ett underbart självförtroende. Han visste hela tiden att han skulle sätta sina slag. 7,5 i hcp.
Jag blev hans fan.
Han slutade trea i tävlingen med två unga grabbar framför sig. Grabbar som skulle kunna vara hans sladdbarn.
Respekt.

Golf är märkligt:
Tittar jag i scorekortet får jag ju mest ont i magen.
Jag har höjt mitt hcp igen.
35,4.
Snart har jag väl 36+ igen.
Men känslan i kropp och själ var en helt annan.

En sak var dock inte bra.
Det var känslan som välde över mig på sista hålet.
Smackade på med drivern och jag såg bollen högt och långt mot kvällshimlens rosa palett.
Låg liiite snett i utslaget.
Då såg jag bilen.
På bråkdelen av en nanosekund hade min hjärna gjort en ganska avancerad matematisk beräkning.
Helvete!
Bilen kommer oförskräckt in i min bollbana!

Jag hörde ljudet när bollen träffade.
Så förbannat genant.
Satte händerna för ansiktet och blundade hårt.
Ville sluta existera. Bara dö.

Bilen tutade och passagerarna vinkade glatt åt oss.
Vi pratade hålet ut om vad vi egentligen hörde.
Om jag verkligen träffade bilen.
Eller om jag slog ner i asfaten framför.

De måste haft leasingbil.


Epilog:
Resultatlistan kom på mailen, idag onsdag: jag kom inte sist! Bara det var ju helt underbart!

Bara tränat idag.
Dagens tema var "bollträff" och "vända upp".
Jag hade med mig 5 klubbor och så puttern - jag ville ju inte riskera att få lust på en rond och stå utan puttern.


Sen slog jag en massa 50-bollarshinkar över rangen:

•    1 hink med järn 9:an - Klubban som aldrig sviker. Som en barndomskamrat som hänger med i livet.
•    1 hink med järn 7:an - Förra sommarens stora kärlek, som nu kan strejka och ställa till svartsjukescener ute på banan.
•    1 hink med p-wedgen - Mmmm... min trogna älskare som kan allt och gillar att visa det.
•    1 hink med hybriden. Bagens bångstyriga pubertala yngling: när det passar går han spikrakt 150 meter. Men för det mesta hänger han i bagen och halvsover med headcovern långt nerdragen.
•    1 hink med drivern - som en äkta man som kan slå spänstiga långa slag med potens, men som bara inte gitter för att man vill så mycket.

Det var då jag upptäckte vad som egentligen konstrar.
Förutom att jag slappar i greppet när jag blir trött och tappar riktningen på väg ner ur bakswingen,när jag ska träffa bollen, så är det bollplaceringen.
Sablar, den hade jag inte tänkt på.
Ja, egentligen är det precis tvärt om: jag har tänkt en massa på den. Lyssnat på folks goda råd. Och någon cm höger eller vänster om mitten hade plötsligt blivit decimetrar.
Att min kropp alltid ska överdriva!

Jag upptäckte att sjuan, inte femman, fungerade bäst för mig som "mittklubba". Sen bara två centimeter mer höger ju högre klubba... 9.... P... och drivern som de säger framför vänsterhälen.
Hybriden hittade jag aldrig stilen på.
Men järnen flög som med änglavingar över rangen.
Viskade för mig själv "Swingaigeeeenom, vändupp...Swingaigeeeenom, vändupp!"
När jag bara la bollen rätt så flöt det andra också.

Nu ska jag jobba så på rangen. Sen ska jag försöka öka hastigheten i swingen.
men först hitta en lätt, lekfull, bollträff.
Automatisera. Automatisera. Jag ska inte behöva tänka på grunderna.
Så det är bara att nöta tills de sitter.
I gympan säger vi 2000 gånger.
Det låter ju lite simpelt: det motsvarar väl 400 hinkar bara. Och säj 5 hinkar varje gång... så blir det 80 träningstillfällen.
Tja, då är man lite bättre om två år då?! *suckar*
Sen kan man ju börja nästa steg: sikta! *suckar mer*

Stod in de nya skorna.
Vet ni, det är ett rent helvete att vara tant och fått Liktornar.
Undrar ni vad det är, så är det förhårdnader pg av tryck.
Undrar ni hur det känns, så går det utmärkt att tejpa fast ett häftstift på utsidan av bägge lilltårna. Glöm för all del inte att vända piggen in mot tån!
Dra på ett par nya skor på detta.
Jag är en kärring!

Så jag tränade ett tag i strumplästen och sen i mina gräsliga Foppatofflor.
Slängde strumporna när jag kom hem.
Skorna kommer bli kanon när vi vant oss med varandra.